Och det var också detta: han var ej riktigt säker. En lögn kunde straffas. Kanske inte nu, inte med samma. Men längre fram, en gång i tiden, plötsligen, kanske just då han var som gladast. Då skulle straffet kunna komma, förfärande, förkrossande. Man kunde ej vara säker.
I denna paniska ångest tog han åter till bönen. Han bad om straffet, nu, innan lögnen uttalats, innan han avlagt löftena.
— Jesus, straffa mig nu. Jag ber dig, straffa mig nu! Jag vill inte vara en bedragare. Jag vill inte ljuga. Om du inte kan frälsa mig, så straffa mig, straffa mig hårt, men nu, nu! Jag ber dig, Jesus!
Men det hjälpte ej. Svetten stod i pärlor på hans panna. Men hans ögon voro torra och heta.
Var han verkligen förtappad? Var det för sent? Fanns det ingen räddning? Skulle han tvingas att bli en bedragare vid det viktigaste ögonblicket i sitt liv?
En kväll, efter en lång tvekan, beslöt han att öppna sitt hjärta för farmor. Han föraktade henne visserligen för hennes världslighet, men hon var i alla fall den enda, han kunde tala med utan att behöva skämmas, utan att känna sig löjlig.
Han sade snabbt och med osäker målbrottsstämma:
— Farmor, ja tror inte ja kan konfirmeras — — —
Hon såg på honom: en skarp blick, skjuten över glasögonen:
— Vad för slag?