— Ja ä inte färdig — — —
— Vad menar du med att du inte ä färdig?
— Ja ä — — — Ja ä inte redo — — — Ja har inte dä rätta sinnelaget — — —
— Det har du visst det, mitt barn! Tro din gamla farmor!
Han satt tyst en lång stund. Till slut sade han:
— Farmor — — — Ja kan inte förklara dä, men ja kan inte tro på Gud, ja kan inte älska Kristus, ja kan inte känna honom som ja ville — — — Ja kan inte förklara dä på annat sätt — — —
Han tystnade. Hans farmor sade ingenting. Det susade i hans öron, som om hela världen blivit en jättesnäcka. Det var som om tid och rum försvunnit.
Plötsligen reste sig den gamla, gick fram till honom, tog hans huvud i sina händer med de höga, blå ådrorna. Han sökte vrida sig undan. Han fylldes med ens av motvilja vid hennes smekning. Han tänkte: ämnar du försöka med samma manöver som i julas, så går det inte, därför att jag inte är sådan som jag var då.
Han vred sig inne i kläderna för att komma loss.
— Mitt barn, du är på rätt väg, den enda rätta vägen. Ha bara tålamod.