Nu ryckte han sig fri. Han kastade huvudet tillbaka och såg på henne. Han skulle ha tålamod! Han var på rätta vägen! Det var lätt för henne att säga som redan var konfirmerad. Men han hade bara några veckor kvar. Och så stod hon där och talade om tålamod. Förstod hon inte vad det gällde? Voro mänskor galna? Eller var det hela humbug? Var han den ende i hela familjen, som tog detta på allvar? Var det alltså sant att de helt enkelt lurat honom, överdrivit som vanligt, skrämt honom — — —?
Men av allt detta sade han ingenting. Han hade endast omedvetet skakat på huvudet. Och hon hade märkt det:
— Jo, mitt barn. Du är på rätt väg. Ha bara tålamod. Vänta så ska du få se!
Nu reste han sig upp:
— Farmor menar underverket?
Han log omärkligt. För första gången log han en vuxen mänskas bittra leende.
— Ja, det gör jag. Jag menar den benådade stunden, den som öppnar mänskobarnets hjärta.
I detta ögonblick hatade han henne mera än någonsin för hennes prat. Allra innerst i sitt hjärta kallade han henne en gammal skitkäring. Han skulle ha kunnat slå henne av bara otålighet.
Han sade god natt. Hon kysste honom på kinden, medan det rös till inom honom av motvilja, och han gick skyndsamt in till sig.
Han blev sittande vid skrivbordet med handen knuten som kring en kniv. Hur han hatade henne! Och hur han föraktade dem alla, alla, alla mänskor! Humbug! Fy fan!