Han grep till språkets allra brutalaste och vulgäraste ord, slungade ut dem, meningslöst, i ett gränslöst förakt.
Plötsligen ryckte han till och blev sittande styv, kapprak. Var eller hur tanken kommit för honom, visste han ej. Men plötsligen stod den där, rakt framför hans ögon: Calvin har rätt!
Han hade omedvetet uttalat de tre orden högt. Och nu upprepade han dröjande, som ett eko: Calvin har rätt…
Att han inte tänkt på detta förut! Somliga är predestinerade till salighet, andra till fördömelsen.
Och jag hör till de fördömda — — —
Han blev med ens iskall. Han satt som förstenad inför tanken. Han kände rent fysiskt dess förfärande sanning. Den var så klar, så logisk, så absolut logisk och klar. Hade han inte känt det hela denna tid? Ingenting hjälpte. Vad han än gjorde var till ingen nytta av den enkla anledningen, att ingenting kunde hjälpa. Han var predestinerad. Hade inte Kristus själv sagt, att många voro kallade men få utvalda.
Han ryckte åter till. Hade han för resten inte alltid känt, att han var predestinerad till fördömelsen? Hade han inte alltid haft klart för sig, att det skulle gå honom som det gått farbror Ekenström, att det skulle sluta illa?
Han hade rest sig upp, som om en röst kallat honom, en hård och befallande röst utifrån mörkret, och han stirrade mot rullgardinen i väntan att åter höra den.
Plötsligen sade han lågt till sig själv:
— Äntligen har jag fått klarhet i allt detta.