Han kände sig ej förtvivlad längre. Han kastade sig ej ned på sängen och grät. Det var som om han med ens blivit oerhört lugn och stark. Och i detta lugn, i denna plötsliga styrka insåg han i ett enda slag, att hans liv förändrats. Det låg en förbannelse över honom. Och med denna förbannelse skulle han alltid leva. Hade han inte alltid hört till de utstötta? Hade inte Rose — — —? Hade inte Kalle Möller — — —? Hade inte rabulisterna — — —? Hade han inte alltid stått ensam, övergiven, predestinerad?
Kunde någonting vara mera absolut logiskt och klart?!
Han satte sig åter vid skrivbordet med huvudet i händerna. Hur besynnerligt lugn han kände sig! Lugn och allvarlig. Hur skulle han leva? Hur skulle han bära denna förbannelsens visshet, denna predestination? Det visste han inte. Det kunde han inte svara på nu.
Men det var, som om klarheten i hans hjärna också så småningom lyst upp och lättat hans hjärta, förlänat det liv och rörelse. Han behövde inte gå omkring i ångest längre. Vad han än gjorde skulle i alla fall ingenting hjälpa. Han kunde vara lugn. Vad som sedan skulle hända var en annan fråga. För tillfället kunde han vara lugn. Han hade fått ro.
Men allt medan han satt försjunken i denna behagliga förnimmelse av att ha löst konfirmationsproblemet, började en annan känsla stiga upp inom honom: Luciferdrömmen, Sataninstinkten, behovet och stoltheten att känna sig som Varg i Veum. Han var predestinerad. Han var en av de utvalda, en av förnekarna, en av Gudaskändarna och tempelrånarna, en Boberg, som mitt i Guds hus vågade ropa: Det finns ingen Gud!
Förnimmelsen fyllde honom med ett högtidligt allvar så starkt, att det var som om han skulle sprängas inifrån. Nu såg han sitt liv framför sig. Nej, han skulle inte sluta som farbror Ekenström, övergiven av ett syndigt fruntimmer. Luther i Worms, armarna över bröstet, mitt inför världens furstar och väldige! Så skulle han sluta, med en förbannelse över sina läppar, en förbannelse som skulle eka genom tiderna.
Han började gå av och an på golvet. Om han bara vore några år äldre! Om han bara vore student, så att han kunde träda fram inför allt folket — — — Om han bara hade tagit studentexamen, så att mänskor togo honom på allvar! Ännu var det för tidigt. Man skulle inte tro honom. Han var ännu för ung för att anses hysa sådana tankar. Om han bara vore student — — —
Han gick till sängs allvarlig och högtidlig.
Under flera dagar höll sig denna stämning. Han såg på världen och mänskorna med en ny blick. Det var som om han först nu fått system i det honom omgivande virrvarret. Var den eller den av hans klasskamrater predestinerad? Han använde ordet endast i betydelsen predestinerad till evig fördömelse. Han satt under timmarna och studerade dem från denna nya synpunkt. De föreföllo honom med ens mera förståeliga allesammans. Han tyckte sig bättre kunna tyda deras sätt att ta skolan. Han gick genom hela klassen, skilde fåren från getterna. Han kände sig stolt över att inte höra till de bästa i klassen eller till plugghästarna. Och han kom slutligen till det resultatet att det utom honom själv endast fanns två kamrater, som voro verkligen predestinerade: Axel Ahlberg och Pelle Stenberg, vilka båda två — händelsevis — voro de två i klassen, han hyste den största respekten för.
Det svårtydda livet hade plötsligen blivit klart och förståeligt.