* * * * *
Han stod inne i en liten salong, som luktade något han många år efteråt fick veta var lavendel. I salongen fanns en gammal gumma med glasögon, lång näsa och svart spetsmössa på det vita håret.
— Jaså, du kom i alla fall till sist.
Hon frågade honom inte vad han hette. Hon visste alltså, vem han var. En plötslig och ohygglig tanke slog honom med ens; då visste hon nog också det där med vagnen och glaskulan och Märta Gyllencrantz' julgransplundring.
Nej, i en sådan skola kunde han inte gå. Han ville inte, inte, inte…
Mamsell Beckström klappade honom på huvudet. Han försökte väja undan för slaget.
— Men min lille gosse, du är väl inte rädd för mig? Det får du inte vara. Nu ska du kalla mig tant Emilie.
— Ja.
— Är du rädd för mig?
Han sneglade upp mot henne ett slag: