Han var åter slungad ut i mörker och ovisshet, och det kändes dubbelt förtvivlat efter dessa dagar, som strålat i absolut logisk klarhet.
Men mörkret hade ej kommit förgäves. Det hade gett hans tankar en stöt i en ny, alldeles ny riktning: hans mor.
En dag mindes han plötsligt vad Rose sagt en gång, den gången de varit på kondis tillsammans och hon gråtit och frågat honom, om han inte skulle kyssa henne. Hon hade sagt: Så synd om dig, att du inte har en mor.
Var det däri felet låg? Var det därför, som allt föreföll så svårt?
Vad ville det säga, att ha en mor? Han visste det inte. Men nu stod det klart för honom, att om hans mor bara levat, hela hans liv skulle ha varit annorlunda, på något sätt han ej kunde förklara.
Ja, det var synd om honom. Han fylldes av ett djupt medlidande med sig själv. Han kände på nytt en oförsonlig förbittring mot sin farmor. Varför förstod hon inte, att det var fördenskull han blivit som han var, fåfäng, falsk och högfärdig: han hade aldrig känt sin mor!
Han fördjupade sig i tanken på henne, föresatte sig att tänka på henne. Men han hade ej något minne av henne. Jo, kanske ett, svagt, flytande, ohållbart: någonting i vitt och med regementsmusik…
Han visste hur hon såg ut från porträtten på faderns skrivbord, i fotografialbumet och hos morfars och farmor. Men de sade honom ej mycket: han tyckte mest hon såg besynnerlig ut, egendomligt gammaldags, i kläder, som ingen mera använde. Det fanns också några, där hon satt till häst, med hög hatt på huvudet och såg mera lustig ut än någonting annat, och ett, där hon stod i vit klänning, brudslöja och med hans far vid sidan i full parad: det var från deras bröllop. Av alla fotografierna hade han, ända så långt bort han kunde minnas, tyckt bäst om detta. Men det var sin far, han beundrat: attilan, képin i vänstra handen, lacklädersskorna med silversporrar och de vita glacéhandskarna.
Han satt länge vid faderns skrivbord eller över albumet och stirrade på fotografierna, till dess de blevo en dimma för hans ögon och hans tankar flöto bort i en formlös undran: hur skulle det kännas att ha en mor?
Skulle hon ha kysst honom som farmor brukat göra? Skulle hon ha tagit honom upp i sitt knä, då han var liten, och smekt honom som gamla Kerstin gjort? Han såg på fotografierna, på det unga ansiktet, de stora ögonen, munnen, som log. Nej, det skulle inte ha känts, som när farmor närmade sitt gamla rynkiga ansikte mot honom eller som när Kerstin klappade hans kind med sina hårda, valkiga, blåådriga händer. Kanske som när Rose — — —? Eller hur?