Han såg åter på porträtten, på sin mors läppar. Jo, snarare det, snarare som Rose — — —
Det strömmade varmt genom honom, en värme, han ej kunde förklara.
Och så gick han till Kerstin. Hon var i alla fall till sist den, han kunde tala med om allt, därför att han ej skämdes för henne.
— Berätta mig någonting om mamma?
Och Kerstin berättade. Hon talade om, vilken snäll och rättrådig kvinna salig frun varit. Den, som kom med något ont om henne, den for med lögn och sade inte det sant var. Nej, det gjorde den då visst inte. En sådan snäll och rättrådig kvinna får en leta efter i hela Sveriges rike.
Stellan satt tyst och hörde på, tyst och lycklig. Jo, nu förstod han. Om hans mor levat skulle hela hans liv varit annorlunda. Också han skulle ha varit en god och rättrådig mänska. Det var som om hjärtat mjuknat inne i bröstet på honom. Han hade en rent fysisk förnimmelse av sötma.
— Berätta mera, Kerstin, sade han med låg röst.
— Å när han föddes! Ja, aldrig glömmer ja den dan i hela mitt liv, fastän dä va nu en natt.
— Berätta, Kerstin — — —
— Ja har väl aldrig vatt mä om maken. Han föddes klockan fyra på morronen och skräddare Kronquists fru, hon lå ju också i de sista värkarna.