— Va ä värkar?
— Dä ä, när dä gör ont, innan en ska till och födas. Och fru Janson, hon som va barnmorska på den tiden och som ä dö nu, hon sprang från sali frun till Kronquistens och från Kronquistens till sali frun. Ja, dä va ett rännande kan en tänka. Klockan tre va hon hos Kronquistens, då måste ja springa dit och säga, att nu fick di minsann va färdiga mä sitt för nu behövdes fru Janson hemma hos löjtnantens i röda momangen. Och när ja sto där i köket och vänta, så sto ja mitt opp i alltihop. Men se gick, dä gjorde ja nu inte. Ja sto kvar och sa, att ja inte rörde mig ur fläcken förrän ja fått fru Janson mä mig. Och Kronquisten, han kom ut i köket och så eländi ut och sa: här blir bestämt tvillingar. Men dä ble dä nu inte. Karar har så många påhitt för sig, och klockan halv fyra fick ja fru Janson mä mig och kom gjorde vi i grevens tid för en halvtimme efter va han född. Ja, dä va ett elände. Och löjtnanten, han va nu så dan, han svor och förbannade och sa, att om Kronquistens inte va färdiga snart, så skulle han skjuta dom.
Stellan skrattade ej. Han inte ens log. Han hörde knappast på vad hon berättade. Han var försjunken i sin mor.
— Säg, Kerstin, gör dä mycke ont, när man föds?
— Ja skulle mena, att dä gör ont! Jo, dä kan han lita på!
Han rös till. Han satt och bad sin mor om förlåtelse för att hon lidit för hans skull. Och på samma gång fyllde honom tanken på hennes lidande med ett sällsamt välbehag. Det var, som om han plötsligen kommit henne riktigt nära. Hon har lidit, hon har lidit för min skull…
— Ja, å så va allting bra förståss! Och dä ska han tro, att en lyckligare mor har ja aldrig sett. Dä va riktit vackert till å se på, sali frun, när hon lå där vit och fin mä dä lilla knytet på armen. Å hon grät å bara glädje och ingenting kunde hon säga annat än: Ja har ett barn, ja har ett barn, Kerstin! Ja har en gosse, Kerstin — — — Å så grät hon igen. Ja, ja ska aldrig glömma dä, om ja så blir hundra år, hur hon lå där och grät och sa: Kerstin, ja har ett barn, ja har en gosse. Å dä va han!
Stellan satt alldeles stilla. Heta tårar rullade nedför hans kinder, medan han bet tänderna samman över en viskning:
— Jag älskar dig, mamma, jag älskar dig — — —
— Ja, å så dog hon. Stackars, stackars salig frun. Och ja vet inte, hur många gånger hon sa till mig: Varför ska jag dö så ung, Kerstin, varför ska jag dö — — — Å så ba vi till Gud, sali frun å jag å ja läste för henne, när vi va ensamma — — —