Kerstin såg upp förfärad. Stellan hade kastat sig framstupa på soffan. Hans kropp skakade under konvulsioner, han jämrade sig högt som i smärta, och ur hans mun kommo lösslitna meningar:
— Mamma, mamma, älskade mamma, bed för mig, bed till Gud för mig, mamma, du som är i himlen, bed att han räddar mig, mamma, mamma — — —
Till sist hade underverket skett, underverket, han längtat efter.
Hän var förlossad. Han var frälst.
Det var Madonnan som frälst honom.
Kerstin satt tyst och orörlig och såg på.
* * * * *
Han kände sin mor. Han förnam henne rent fysiskt, än hur hon hade lidit för honom, då han kom till världen, än som ett vitt varmt leende, som omvärvde honom likt en brudslöja, svepte hans hjärta i något varmt och vitt och mjukt och genomskinligt. Han behövde bara gå in i salongen, slå upp albumet med bröllopsporträttet, hålla ena handen över fadern för att få en levande bild av henne, som hon varit, då — — — då — — — Detta leende på hennes brudansikte, som inte var likt leendet på de andra fotografierna, strålade in över honom, övergöt honom med en värme, som kom honom att rysa.
Han hade äntligen fått ro. Han var ej längre ensam. Det fanns ett väsen, som lidit för honom, ett väsen i vitt med slöja och myrtenkrona, som gråtit i glädje och sagt: Jag har ett barn, jag har en gosse — — —
Hur han älskade henne! Hon var det vitaste, som någonsin funnits. Han behövde bara sitta och se på henne som brud, och hålla handen över fadern, för att tårarna skulle tränga fram och han själv känna sig fylld av en renhet och vithet i släkt med hennes. Han var nu övertygad om, att bara hon levat, skulle han ha varit en god och lycklig mänska. Hur skulle han ha velat vara annat än god, om han varje dag hade kunnat lägga huvudet i hennes knä, blivit smekt av henne, omvärvts av denna vithet. Hur hade det varit möjligt annat!