Adjunkt Lundquist gick omkring, förevisade och förklarade: — Detta är en minnesgåva från konfirmanderna år — — — låt mig se — — — Han satte pincenén på näsan och såg efter: Jo, det var som jag trodde år 1889, och den här silverbrickan är från — — —
Det kokade inom Stellan, Prästen visste inte ens vem han fått sakerna från utan att behöva se efter! Han kände det som om allt detta silver, alla dessa kristaller varit förrådda själar liksom han själv. Här voro bönerna de bett! Här var ångesten! Här var allvaret! Silver- och kristallpjäser. Kapplöpningspriser! Fy fan!
Hur hade han en gång kunnat tro, att en sådan mänska som prästen skulle ha kunnat hjälpa honom fram till underverket, till aposteln Paulus' bländande uppenbarelse! Han var ju som en av månglarna i templet, en av dem, Kristus drev ut! Varför tilläts han att konfirmera? Varför lät rektorn år efter år denne hycklare förråda själar? Eller var inte detta det allvarligaste ögonblicket i ens liv? Det var fjorton dagar kvar till dess de skulle avlägga löftena, som bundo för evigheten. Och nu skulle de tänka på vad slags silverpjäs prästen saknade i sin salong eller på sitt skrivbord! Fy fan! Fy fan!
Förevisningen var över. De kallades åter tillbaka till matrummet och bjödos på saft och apelsiner. Pastor Lundquist passade i förbigående på att berätta att knivarna, med vilka de skalade apelsinerna, voro en gåva från minnesgoda och tacksamma konfirmander år, låt mig se — — —
Stellan stack kniven in i sin apelsin, så att saften sprutade. Han hade fått tag i en blodapelsin. Det var likt blod, som sprutat ur den. Han stack flera gånger. Och han njöt. Det var som om han stuckit i sitt eget förrådda hjärta…
Ute på gatan höll man ett extra ordinarie sammanträde. Percy föreslog att medan man ännu kom ihåg, skulle kommittén gå till hans pappas butik och titta efter, om det fanns någonting, Lundquist inte hade. I annat fall fick man gå till guldsmed Dahlquist.
Stellan gick långsamt hem, bräddad med hat mot prästen och skadeglädje över att kommittén sprack.
Vid kvällsvarden var hans farmor full av nyfikenhet.
— Nå, hur hade ni det hos adjunkt Lundquists?
— Det fanns en massa silver där.