Mellan bönen och första timmen sökte han upp Percy Anderzén.
— Vet ni, vad ni ska ge prästen?
Percy skakade på huvudet.
— Nä, dä vet vi inte, och pappa sa, att dä var bäst å fråga adjunkten själv.
Stellan stod tyst en stund och njöt av sin triumf. Till sist sade han:
— Dä kan ni väl begripa att ni inte kan gå och fråga honom om va han vill ha?
— Varför inte dä?
— Varför inte dä? Ä du så dum? Förstår du inte en så enkel sak?!
Percy såg på honom med vidöppna ögon.
Stellan gjorde ännu en konstpaus för att ytterligare känna sitt oerhörda övertag. Och så, slutligen, kom det, med tonvikt på varje ord: