— Samvetsbetänkligheter.
De sågo på varandra en lång stund utan att säga något, Percy undrande,
Stellan med ett uttryck av lugn och beslutsam stolthet.
Till sist sade Percy:
— Vill du inte va ordförande i kommittén heller?
Stellan tänkte sig för ett ögonblick:
— Jo, sade han, dä kan ja ju gärna va. Nu ä dä ju för resten inte mer å göra, sen ja köpt skålen. Dä ä bara å ge pastorn den.
— Men då får vi ha ett nytt sammanträde.
— Ja, men ja kommer inte dit. Å för resten kan du komma å hämta skålen hem till dig, nu när ja inte längre kan överlämna den. Du kan komma i eftermiddag.
Stellan skildes från Percy och ställde sig vid ett av fönsterna i korridoren. Den låg där, lång och öde. Han kände sig underligt ensam, men det var en lycklig ensamhet, som om han i ett enda slag befriat sig från världen och all dess flärd. Han tyckte sig rent fysiskt kunna förnimma, hur allvaret, den högtidliga stämningen åter steg upp inom honom, som om han stigit i ett varmt bad. Och medan klockan ringde där nere, sade han halvhögt till sig själv:
— Nej, dä ä inte för sent! Ja känner att dä inte ä för sent. Nu ä ja snart redo.