På eftermiddagen, sedan Percy varit hemma hos honom och hämtat sockerskålen, gick han ut till sin mor. Han blev länge stående vid graven, läste hennes älsklingspsalm och stod för övrigt försjunken i sin egen sinnesfrid. Han grät ej. Men frånvaron av tårar ängslade honom ej. Han visste, att de skulle komma, i morgon eller dagen efter.
Han vände sakta tillbaka hem i en känsla av tryggt förväntansfull glädje och upphöjt allvar.
Men vid kvällsvarden sade plötsligen hans far:
— Hör du, min pojke, jag har varit inne hos skräddaren och sett ut tyg till din konfirmationskostym. Du får gå dit i morgon eftermiddag och ta mått.
— Ja, pappa.
— Du säger det som om det var en plåga för dig att gå till skräddaren.
— Nej, pappa.
Han hade önskat, att han kunnat svara ja i stället. Han kände sig plötsligen förrådd i sitt eget hem, utlämnad till världslighet och flärd av sin egen far. Skulle han behöva tänka på kläder nu, när han av samvetsbetänkligheter avsagt sig det andra? Gällde det inte hans själ? Hade Kristi lärjungar haft svarta kläder, när de sutto till bords med Frälsaren och nattvarden instiftades. Skulle man vara klädd på ett särskilt sätt, när man böjde knä inför altaret?
Hans far såg på honom, på det plågade uttrycket i hans ansikte. Och han blev ond.
— Har du inte vett att tacka, när du får en ny kostym?