Han märkte ej ens, att dörren sakta öppnats och att hans farmor stack in huvudet och med förfäran åter försvann — — —
* * * * *
Tack vare den nya konfirmationskostymen hade Stellan åter kommit in i en period av häftiga gråtattacker, omväxlande med lika häftiga anfall av hat och helig vrede.
Ty nu kämpade han den sista avgörande striden, striden mot Djävulen själv, mot den store Frestaren inom sig.
Först var det konfirmationskostymen.
Han stod och provade hos sin fars skräddare framför den stora spegeln, som räckte ända ned till golvet.
En så vacker kostym hade han aldrig förut haft. Det svarta tyget var fint och mjukt. Det låg över det en underbar glans. Skräddare Ström, som lärt yrket i Köpenhamn och som för resten med sina svarta, vaxade, uppvridna mustascher, sitt spetsiga helskägg och det pomaderade håret i en hornliknande tupé påminde ej så litet om en Mefisto, som stångat ena hornet av sig, stod med måttbandet över den prickiga sammetsvästen, kritan i ena handen, knappnålarna i munnen och granskade honom med en förförisk och smekande blick, medan han mumlade älskvärdheter: — Nu ska vi göra vårt allra bästa för unge herrn, så att kostymen sitter riktigt bra, som gjuten på kroppen och ändå lös och ledig. Förmodligen kommer unge herrn att använda den på många baler efter konfirmationen. Och en konfirmationskostym är minsann ingen småsak. Den ska vara nobel utan att verka prålig. Vad säger unge herrn, om vi skulle ta in en liten, liten smula här, ett litet känn bara — — —
Och skräddare Ström skisserade det lilla kännet i veka livet med ett på samma gång vårdslöst och målmedvetet kritstreck.
Stellan stod och betraktade sig själv i spegeln:
— Jo, ja, kanske — — —