— För se jag vill att när unge herrn visar sig ute i officerssocieteten, så ska varje linje i den här kostymen va som en annons: Ströms militär- och civilskrädderi. Det är det jag vill. Och vi ska lyckas. Med unge herr Petréus' figur, en blivande löjtnantsfigur, ska vi lyckas.
— Ja.
Stellan rodnade. Det var inte rätt att stå så här framför spegeln och beundra sig själv, nu när det andra, det viktiga väntade. Men han kunde ej låta bli. Han tyckte sig rent fysiskt känna, hur fåfängan och världsligheten svepte sig kring honom i något mjukt, svart. Han kunde intet motstånd göra. Det var så mycket lättare och så oändligt mycket skönare att låta sig föras med av all denna fåfänga och alla de bilder den framkallade, danstillställningar, flickor, flirt, syndiga kvinnor, majorskan Gyllencrantz, alla dessa tankar, han under dessa långa veckor kämpat mot.
Men när han åter befann sig utanför skräddeributiken med en häftig aprilskur svepande genom gatan, blev han stående med regnet piskande ansiktet, som om han vaknat ur en angenäm dröm.
Han gick direkt ut till sin mor. Han läste hennes älsklingspsalm med en järnhård vilja, en energi, som om det gällt att lära in en svår läxa. Han koncentrerade alla sina tankar på hennes bild som brud. Men nu var det, som om han såg henne i en balsal. Han dansade med henne, dansade med ingen annan än henne, till dess hans far kom fram och tog henne ifrån honom. Och hans far var ond och svartsjuk. Men när hon följde fadern, vände hon på huvudet och gav honom, Stellan, en blick, en sådan lång blick, som Rose en gång gett honom…
Han ryckte upp sig.
— Va gör ja? Va tänker ja på? mumlade han halvhögt till sig själv. Hur ska dä här sluta — — —
Men han kände ingen ångest längre, greps ej mera av panik. Dessa drömmar voro så sköna. Det lät som musik inne i hans bröst. Och på vägen hem föresatte han sig, att han dagen efter på allvar skulle samla sig till den viktiga stunden, inte tänka på något annat än den. Det kändes skönt att ha fattat beslutet och det kändes också skönt att ha framför sig en hel kväll, under vilken han kunde hänge sig åt sina drömmar precis som han ville.
Då konfirmationskostymen sedan två dagar hängde inne i garderoben och den förlorat nyhetens behag åtminstone till den grad att han ej längre tog fram den för att beundra den, kom ett långt brev från mormor. Hon beklagade, att hon inte kunde komma ner för att övervara den högtidliga akten. Men hans morfar låg ju vid riksdagen och själv kände hon sig inte riktigt kry. Hon bad emellertid Gud välsigna och bevara sin älskade dotterson. Hon hoppades, att den konfirmationslärare, han undervisats av, gett honom den riktiga föreställningen om dessa dagars oerhörda vikt för hela hans kommande liv. Ungdomen är minsann så tanklös och begiven på nöjen nu för tiden, att det sannerligen behövs en lärare med ett alldeles speciellt grepp om barnasjälen för att lära den inse ögonblickets allvar och helgd. Och hon tillade: "För att du skall förstå, min käre, älskade gosse, hur nära din morfar och jag äro dig i tankarna i dessa betydelsefulla dagar och för att du ska ha ett också i yttre måtto synligt bevis på, av vilken oerhörd vikt det steg är, som du nu går att taga, sända morfar och jag dig samtidigt med detta brev i ett särskilt paket några saker, som du för hela ditt återstående liv ska bära som minne av denna betydelsefulla händelse. Och vi tro och hoppas av dig, att du inte, när du blir äldre och kanske får smak för mera lysande prydnader, skall slarva bort dem utan vårda dem som de vackraste minnen du äger från en stund, som du, hur gammal du än blir, dock kommer att uppskatta som den betydelsefullaste."
Detta brev kom dagen före konfirmationen. Det gjorde ett i dubbel bemärkelse oerhört intryck på Stellan. Hans första tanke var: att hon inte skämdes! Hur kunde hon hyckla så, hon som var världsligare än till och med farmor. Skojade de med honom, mänskorna? Här hade han gått nu i ett par dagar och förebrått sig själv att han tack vare konfirmationskostymen inte kunde komma tillbaka till den höga och allvarliga stämning, han levat i innan. Och så skickade hans mormor honom ett sådant brev, hans mormor, som var världens världsligaste mänska! Det kokade inom honom av harm. Han for åter ut i svordomar: — Fy fan, sådana mänskor! Fy fan! Har de ingen skam i sig. Hon hade ju inte behövt skriva ett så långt brev. Varför gjorde hon det då? Han hade förstått tillräckligt av vad farmor sagt, att hans mormor inte brydde sig ett dyft om det hela. Hon gick aldrig i kyrkan, aldrig till nattvarden. En sådan satans humbug! Det fyllde honom med ett outsägligt äckel.