Men med detta intryck blandade sig ett annat, som grep hans fantasi med det okändas hela makt, lockade den ut på gissningar, som inga gränser hade. Vad var det, hon hade skickat honom? Vad var det för slags presenter, som voro sådana, att de kunde räcka ett helt liv och som han skulle vårda sig om, också när han fått smak för mera lysande prydnader. Vad kunde det vara? Det kunde inte vara pengar. Pengar kunde inte räknas till prydnader. Någonting av guld kanske? En klocka? Den var en prydnad. Men hon hade skrivit saker, några saker. Det måste alltså vara mera än en klocka. Vad mera? Hans fantasi förlorade sig i gissningar. Han måste veta vad det var.
Till sist funderade han ut en plan. Han gick in till farmor:
— Snälla farmor, ja fick ett brev från mormor.
— Ja, jag såg det i morse då posten kom. Det vill säga, jag såg det var avstämplat i Göteborg. Och så förstod jag ju.
Stellan såg på henne. Hon nämnde ingenting om paketen, som mormor skrev, hon skickat samtidigt.
Han funderade en stund vidare. Om han erbjöd henne att läsa brevet och hon alltså själv såg, att hans mormor skrivit om presenterna, skulle hon ju inte kunna undgå att säga något.
— Vill farmor läsa brevet?
Prostinnan Petréus önskade ingenting högre. Tacka för att hon ville läsa Göteborgsbrevet! Hon hade hela morgonen glatt sig åt njutningen och föresatt sig att i vidrigaste fall be sin son säga till Stellan, att hon bra gärna skulle vilja se det. Hon sökte dölja sin förtjusning:
— Det var riktigt snällt och omtänksamt av dig, mitt kära barn att låta din farmor ta del av brevet. För brev man får på en sådan dag är i alla fall familjeegendom.
Stellan gick in och hämtade det. Han betraktade noga sin farmor medan hon läste det. Han såg hånleendet sitta och darra allra längst inne i de rynkiga mungiporna. Pupillerna lyste bakom glasögonen av en intensiv skadeglädje. Han tyckte sig förstå detta hånleende, denna skadeglädje bättre än om de varit uttryckta i ord. Och fastän han förstod och gillade dem, fyllde de honom på samma gång med äckel för farmodern. Hon harmades inte, som han gjort! Där satt hon och läste detta skamliga hyckleri. Och hon njöt av det! Hon tog inte brevet, skrynklade det samman och kastade det från sig i avsky. Hon satt helt enkelt och hade roligt. En sådan gammal satkäring! Han visste inte, vem han föraktade och hatade mest, sin mormor eller sin farmor. I detta ögonblick föreföll det honom, som om hans farmor i grunden var en sämre mänska än gumman i Göteborg.