Plötsligen rusade han upp, gick av och an på golvet och mumlade för sig själv:

— Ja ä tosig! Ja ä alldeles tosig som tänker på detta nu! Hjälp mig, Gud! Hjälp mig, Kristus!!! Varför hjälper ni mig inte! Ser ni inte att ja lider!

* * * * *

Han satt i sin nya kostym bland de andra pojkarna på en stol framför altaret. Han hade fått en fråga på salighetsläran och svarat rätt. Det förundrade honom själv, att han kunnat ge det rätta svaret. Det föreföll honom hela tiden, som om han vore på samma gång frånvarande och närvarande, som om han satt ett stycke bort, uppe på läktaren och såg ned på det hela som ett skådespel, en ceremoni. Ingenting undgick honom, inte den minsta detalj. Han såg på adjunkten Lundquist, som stod innanför altarrunden, som om han sett honom för första gången och lagt märke till varje småsak i hans dräkt och utseende. Han hade klippt sitt skägg. Han såg också renare ut, som om han tagit en badstu på morgonen. Prästkragen satt en smula på sned. Och han visste det. Gång på gång rätade han till den. Han hade tydligen klämt nageln på högra långfingret dagen innan. Det var blått nere vid nagelroten. Han såg för resten äckligt farbroderlig och vänlig ut. Och så var det pojkarna. Han studerade deras kläder, deras ansikten. De voro alla nyklippta. Han tyckte de sågo ovanligt dumma ut, där de sutto stela och raka i ryggen.

Han ryckte till. Nu svarade de alla med en mun:

— Ja.

Vad stod på? Ack, det var konfirmationslöftena. Och han hade inte svarat. Han blev blodröd i ansiktet. Och samtidigt var det, som om hela hans inre lysts upp av en blixt. Han skulle inte svara! Han skulle inte avlägga löftena! Det skulle inte märkas. Och vem kunde hindra honom? Kunde någon tvinga honom att svara? Var det inte en sak mellan honom och hans Gud? Stod han till svars för någon annan än sin Gud? Var han inte ärligare, om han teg? Hade han inte räddat sin själ undan ett brott, om han teg?

Nu kom det andra löftet som en djup ekande stämma från kyrkans alla valv och vrår:

— Tron I på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande; född av Jungfru Maria — — —

Stellan bet ej samman läpparna. Han öppnade munnen för att ge sig sken av att ha svarat. Men han drog endast ett djupt andetag — — —