* * * * *
Där ute väntade honom farmor och hans far. Farmor kysste honom upprepade gånger, medan hon mumlade något han ej brydde sig om att lyssna till. Han drog sig plågad undan hennes smekningar och såg sig skyggt och skamset omkring för att upptäcka, om någon lagt märke till det.
De gingo tysta Storgatan fram. Vid en blomsteraffär stannade hans far.
— Följ med mig in. Innan vi går hem, ska vi gå ut till mammas grav med några blommor.
De stodo alla tre framför hennes grav. Stellan hade tagit av sig den nya klassmössan och placerat en stor bukett röda rosor på kullen. Ingen av dem sade något.
Plötsligen brast Stellan ut i gråt. Hans kropp skakade under våldsamma snyftningar.
Det var som om han sagt farväl till sin mor, en sista gång tackat henne för allt det, hon under denna tid av ångest och lidande varit för honom. Han skulle aldrig, aldrig glömma det. Så länge han levde skulle han handla så, att han utan att blygas kunde visa sig inför hennes ansikte. Alltid! Alltid!
Det var till sin Madonna, Stellan avlade konfirmationslöftena under skakande gråtattacker.
Med näsduken för ögonen sprang han från graven.
Hans far och farmor följde tysta efter.