* * * * *
Redan långt innan Stellan Petréus gjort sig förtrogen med jagbegreppet, redan på den tid, då han ännu talade om sig själv i tredje person singularis, ägde han en klar och orubblig uppfattning om sin egen betydelse.
Varje dag, då han kom hem från sin promenad med gamla Kerstin och tamburdörren öppnats, blev han stående utanför tröskeln och ropade med gäll röst genom våningen:
— Kommer han!
Utanför föll den sena februarisnön i stora flingor, som smälte.
I kasernträdgården tvärs över gatan stodo granarna med tunga, vita grenar. Då och då föll ett snöflak till marken med ett dovt, mjukt ljud: grenen rätade åter upp sig, och för några sekunder skälvde den, som om den skakat av sig vätan från det fallna flaket.
Från kaserngården andra sidan granarna hördes det taktfasta trampet av marscherande fötter, höga kommandorop, en kort trumpetsignal och gnäggandet av en häst, som ensam leddes ut ur en av de långa, gulvita stallbyggnaderna.
Den dagen hade Stellan ej fått lov att gå ut. Han stod på en stol vid fönstret och talade i ett sträck till flingorna. Det hände ofta numera, att han måste hålla sig hemma för vädrets skull. Man hade plötsligen blivit så rädd om honom. Varför kunde han ej förstå.
Det var för resten så mycket, Stellan på den sista tiden fann hemlighetsfullt.
Till exempel hans mor.