Gamla Kerstin påstod, att hon var mycket sjuk. Alla gingo omkring allvarliga och talade med låg röst. Till och med Ida ute i köket hade slutat upp att sjunga.
Han kunde inte riktigt förstå allt detta. Hans mor låg visserligen till sängs. Men det hade hon gjort så länge, ända sedan hon kom hem från lasarettet. Och på lasarettet tyckte han hon legat så länge han kunde minnas.
Men han kunde inte förstå, att hon var riktigt sjuk. Hon grät inte.
Hon jämrade sig inte heller. Hon talade. Och ibland skrattade hon.
Någonting besynnerligt måste det i alla fall vara. Hennes ben voro så tjocka. Det fanns ingen, som hade så tjocka ben, som hon. Varken Kerstin eller ens Ida i köket. Han hade själv sett efter. Och de blevo tjockare för varje dag. Varje morgon, han kom in till sin mor, var hans första fråga: — Har di blitt tjockare, mamma?
Gamla Kerstin påstod, att det fanns vatten i dem. Ingen av de andra hade vatten i sina ben. Det var ej utan att han var stolt över dem. Han förstod att på grund av dem utmärkte sig hans mor framför alla andra. Men på samma gång var han också rädd för dem. När han någon gång fick se dem, tog han ett steg tillbaka från sängen, och en gång, då han fått känna på dem, hade han dragit handen undan, som om de kunnat göra honom illa.
Och så kom farbror doktorn varje dag. För en vecka sedan hade han stannat mycket länge. Då hade Stellan ej fått sticka näsan in i sjukrummet. Gamla Kerstin påstod, att doktorn skulle tappa hans mor. Stellan var från början emot företaget.
— Ja, men kan hon stiga upp sen? frågade han.
— Ja, svarade Kerstin.
Stellan lugnade sig en smula. Han blev stående utanför dörren och lyssnade för att höra, när hans mor föll i golvet. Men han hörde ej någon duns.
När han till sist släpptes in, låg hon alldeles som förr i sängen. Han vågade ingenting säga. Han hade fått tillsägelse att hålla sig mycket tyst. Han blev stående ett stycke från sjukbädden och sneglade på sin mor med ett finger i munnen. Slutligen drog han Kerstin i kjolen, ett sedan länge överenskommet tecken att hon skulle böja sig, så att han kunde viska i hennes öra: