— Ska hon inte stiga upp?
— Jo, jo, snart.
Men hon steg inte upp.
Från denna dag förlorade Stellan allt förtroende till farbror doktorn. Han upprördes också över detta sätt att få mänskor att stiga upp genom att helt enkelt tappa dem i golvet. Om gamla Kerstin skulle göra likadant med honom om mornarna — — —?
Det hade också kommit en fröken i huset. Hon hade en vit hatt på sig inne. Han skulle kalla henne syster. Han tyckte inte om henne. Han ville inte ha någon syster. Han ville vara ensam med pappa och mamma. Han var avundsjuk på henne. Hon fick jämt sitta inne hos hans mor. Och hon ville alltid köra ut honom i barnkammaren. Men han hade föresatt sig att hämnas på henne: en gång, då han blev riktigt stor, skulle han ta sin fars sabel och hugga huvudet av henne. Ännu så länge fick han nöja sig med att bita henne i handen, då hon förde honom ur sjukrummet.
Allt detta med moderns påstådda sjukdom hade emellertid också sina stora fördelar och behag. Han kunde ej underlåta att känna, hur han vuxit i makt. Alla utom syster gjorde vad han ville. Han behövde bara skrika så högt, att hans mor hörde det. Och så fick han sin vilja fram.
Varje dag kom det också tanter på besök. De hade choklad och konfekt med sig åt honom. De togo honom i sitt knä, klappade och kysste honom och sade: — Nu blir mamma snart frisk igen.
Både när de kommo och gingo, bugade han sig mycket djupt för dem, så djupt, att de sade till hans mor: — Tänk en sådan snäll och artig kavaljer han redan är.
Efteråt gick Stellan ut i köket och sade:
— Jag är en snäll och artig kavaljer.