— Hin tro't, sade Ida.
Men då blev gamla Kerstin ond:
— Inte får hon säga sånt, när barnet hör det.
Men Ida svarade:
— Åja, vänta han. Världen tämjer honom nog.
— Det gör den inte, svarade han och gav henne en förkrossande blick. Han kunde inte tåla Ida. En gång hade han stulit sylt från henne så att det upptäckts. Hon hade funnit honom på en stol i skafferiet med hela ansiktet nedsmort.
* * * * *
Men nu var han ensam med sin mor i sjukrummet. Hon låg och läste tidningen. Syster hade gått ut för att hämta frisk luft. Gamla Kerstin höll till ute i köket, där hon tvättade strumpor.
Han stod på stolen vid fönstret och talade i ett sträck till flingorna och snöflaken, tankar, som blixtlikt flögo genom hans hjärna, snabba som drömmar, liksom de utplånade ögonblicket efter.
Till sist hade han ingenting mera att säga. Han såg på sin mor. Hon sov. Tidningen hade fallit ned över hennes ansikte. Han tänkte: Nu sover hon riktigt. Men för säkerhetens skull frågade han: