— Mamma? Hon svarade inte. Han klättrade ned från stolen, sprang in i barnkammaren, tog på sig kask och sabel och drog gunghästen in i sjukrummet. Det fanns ingenstans det var så roligt att leka som där inne, därför att syster förbjudit det. Han klättrade upp på hästen, drog sabeln ur baljan och kommenderade: — Framåt masch!
Han lekte pappa. Det var den roligaste lek han visste. Hans far var det ståtligaste, han någonsin sett. Varje morgon låg Stellan i fönstret och såg honom komma ridande ut från kaserngrindarna. Ibland var han ensam. Ibland hade han många, många knektar bakom sig. Och ibland hade de också kanoner. Det var det underbaraste av allt. Stellans hjärta hoppade som hos en liten fågel. Mänskorna stannade och sågo på hans far. De stora kanonhjulen dånade mot stenläggningen. Stellan blev så ivrig att han började svänga med sabeln och ropa:
— Framåt masch! Framåt masch! Då såg hans far upp till fönstret, förde handen till mössan och hälsade allvarligt upp till honom. Stellan skrek ännu vildare: — Framåt masch! Framåt masch!
En gång hade han varit så hänförd över synen av sin far och de många kanonerna och han hade fäktat så ivrigt, att han föll ut genom fönstret från andra våningen och skulle ha slagit ihjäl sig om han inte fastnat i sladderspegeln nedanför. Men detta hade han ej något minne av. Han bara visste, att det hänt, därför att gamla Kerstin alltid måste hålla honom i benen, då han skulle hälsa på sin far.
* * * * *
Men nu var han själv pappa med många knektar bakom sig. Han sporrade hästen, ryckte i tyglarna och röt obegripliga ord. Hans mor sade ingenting. För resten hade han glömt, att hon fanns till. Han vände sig om i sadeln och svängde med sabeln. Nu var han långt, långt ute på det stora exercisfältet. Han hörde det dova dånet av kanonhjulen och hästarnas tramp mot fältets grästuvor. Hans ögon stodo stela. Hästen galopperade i vild fart.
Då hörde han tamburdörren öppnas. Det var hans far som kom. Sporrarna klirrade, sabeln skramlade i sitt koppel, då han satte den från sig i paraplystället.
Stellan klättrade ned från hästen, smög sig tyst mot dörren, gjorde givaktställning, skyldrade gevär och stod rak och stel, med blicken riktad rakt fram, liksom vaktposten vid kaserngrindarna, då hans far gick förbi.
Då knäppte det i dörren. Hans far öppnade långsamt och försiktigt, förde handen till pannan i honnör och viskade: — Stå ledig!
Stellan gjorde på axel gevär, precis som hans far lärt honom.