— Om du bara säger till, så — — —
— Djävlit hygglit å dig. Som du förstår, jag va bara förbannad på systemet, inte på dig.
Stellan nickade flera gånger och med lättare hjärta grep han sig an med sin stora uppgift: förvärvandet av en världsåskådning.
* * * * *
Aldrig förr hade en termin flugit fram såsom denna. För varje vecka tyckte sig Stellan genomgå en förändring så stor, att när han såg sig tillbaka, det föreföll honom, som om han ej längre kände igen sig själv. Var det verkligen han, den gamle Stellan Petréus! Han såg sig omkring i rummet, där hela hans liv förflutit — — — Där, på byrån, hade den Underbara Hästen stått! Där funnos också hans barndoms amuletter mot mörkrets makter ännu kvar: grisen och kaninen! Här på soffan hade han legat och under tårar bett till en Gud — — — Där nere på gården hade han skojat med Köttlund! Var han verkligen densamme, han som nu satt vid skrivbordet med händerna under huvudet och såg världsgåtan lösas med varje ny bok, med varje nytt blad, han vände — — —
Det föreföll otroligt att han kunde vara densamme. Så stark, så genomgripande tycktes honom förändringen, att han endast kunde likna den vid förvandlingen från larv till fjäril. Han var någonting alldeles nytt, utan förbindelser med det förgångna.
Den värld, han nu levde och rörde sig i, också den var fullkomligt ny, fullständigt förvandlad. Ord, som blott för några månader sedan saknat mening och betydelse för honom, visade sig med ens gömma på oändliga krafter. Namn, som hittills aldrig nått hans öron, stodo plötsligen fram som bärare av eviga sanningar, av idéer, som revolutionerade mänskornas tänkesätt, av upptäckter och uppfinningar, som förändrade deras dagliga liv, av tankar så djupa, att de först långa, långa tider efter skulle bli förstådda av den stora hopen.
Och dessa mänskor, vilkas namn han först nu lärde känna, voro endast döda sedan några år tillbaka eller de levde ännu, ej som sagogestalter eller historiens krigare och statsmän, de levde nu, i detta nuet, medan han satt och läste deras verk: Darwin, Ellen Key, Nietzsche, Ibsen, Strindberg, Fröding, Heidenstam. De åto som han, bodde i hus som han, gingo på gatorna som han… Det var förunderligt. Det var trots allt som en saga, fastän ännu underbarare än en saga. Han hade aldrig förr ägnat några funderingar åt, hur världen styrdes, eller över de personer, i vilkas hjärnor de tankar uppstodo, efter vilka den regerades. Allt detta hade för honom sammanfallit med begreppet historia, något avlägset och förflutet. Men det fanns mänskor, som ännu levde och buro samtid och framtid inom sig, som bestämde, vad han och andra tänkte och trodde. De funnos i Stockholm, Paris, Berlin — — — inte i gravkor och på kyrkogårdar utan på gatorna och i husen. Han undrade, hur det skulle kännas, att en gång möta en sådan mänska, som bar världen inom sig, en av dem, som tänkte de tankar, han och alla andra om någon tid skulle tänka. Han tyckte, att han rent fysiskt skulle kunna känna deras närhet på en gata, att även om han ej kände igen dem från porträtt, han skulle förnimma deras närvaro som en klarhet, ett mera strålande ljus, en snabbare puls. Togo mänskorna av sig hatten för en Strindberg, en Nietzsche, en Ibsen, en Ellen Key? Det vore gudlöst, om så inte vore fallet.
Och han själv?
Nu kunde han följa sin utveckling ända från den stund hans far befruktat ägget i hans mors inre. Han hade redan i sin moders liv genomlevat hundratusentals års utveckling: från cell till mänska. Och långt, långt tillbaka i tiden hade hans stamföräldrar varit gorillor i Afrikas urskogar.