— Din pappa ä en djäkla stilig karl, sade Kalle.
Stellan svarade ej.
När han bakom sin värd trädde in i salongen, föll hans blick först av alla på — Rose.
Ej heller henne hade han sett, sedan den eftermiddagen hon sagt adjö till honom på Västra Storgatan.
* * * * *
Det hände ej ofta att Stellan var bortbjuden. Barndomens födelsedagskalas hade vid fjortonårsåldern tagit ett abrupt slut, som om minnesdagen ej längre var värd att firas. Hemma var det sällan några gäster, på sin höjd en herrmiddag med kortspel efter. Men i allmänhet föredrog hans far mässen eller Sällskapet. Några damer förekommo aldrig i hemmet. Det saknades ju en riktigt representativ värdinna.
Kalle Möllers föräldrar togo mot honom på ett sätt, som om han på samma gång varit en gammal bekant och en ny intressant bekantskap. Särskilt fru Möller var ytterst vänlig, på ett alldeles särskilt sätt, Stellan ej kunde klassificera, därför att han aldrig känt sin mor. Han blev nästan förälskad i henne med detsamma. Hon var vacker och såg mycket ung ut, lång och smärt, med milda, blå ögon och rikt blont hår. Och dessutom låg det något drottninglikt över henne: i öronen hade hon nämligen två pärlor.
Också Kalles far och direktör och fru Davidson togo honom hjärtligt och hemlighetsfullt deltagande i hand. Han förstod, att han omedvetet använt en synnerligen verksam taktik genom att första gången avböja Kalles inbjudan genom att hänvisa till sin bristande glättighet. Och Rose nära nog strömmade över av välvilja: — Nej, se god da, Stellan, ja, vi behöver inte presenteras för varandra! God jul!
Han såg på hennes bröst. De hade vuxit. Och så hade hon fått uppsatt hår.
Det blev emellertid en underbar kväll. När han kommit tillbaka ned på sitt rum blev han sittande länge och sökte klargöra kvällens alla intryck. Han kunde knappast föreställa sig att endast ett golv skilde dessa två världar, bankdirektör Möllers och hans egen.