Först var det rummen: den av sidenlampskärmar dämpade belysningen, kuddarna och överdragen, tavlorna på väggarna, statyerna på hyllorna och på piedestaler, nakna kvinnofigurer… De voro så nakna, att han till en början knappast vågade se på dem, kastade endast då och då en snabb och skygg blick på dem, samtidigt som han rodnade.
Och så hade man suttit runt bordet i salongen med russin och mandel, konfekt och nötter och punsch, i vilken man doppade kärnorna. Framför kakelugnen lågo Rose och Kalles stora syster på kuddar och sågo drömmande in i den nedbrunna brasans glöder. Allt var så underligt och skönt stilla. Man talade med låg röst, som om de gula lampskärmarna dämpat rösterna. Han visste ej att man var slö och trött efter allt julfirandet. Långa stunder var det alldeles tyst, en stilla, skön tystnad. Så var det någon som sade:
— Rose, spela något!
— Vad ska jag spela?
— Vad som helst utom dansmusik. Något gediget! Chopin, sade Kalles syster.
Rose reste sig och gick fram till pianot, medan Kalle galant och chevalereskt tände de skärmprydda ljusen.
Och så började Rose att spela. Stellan kunde ej tro sina ögon. Hon spelade utan noter. Rose, som han med en blandning av förakt och skamlig lockelse tänkt på för hennes brösts skull — — — nu satt hon här och lät fingrarna löpa över tangenterna. Han hade aldrig förr hört en sådan musik. Han förstod ej, vad hon spelade. Men det väckte till liv inom honom något, han inte kunde förklara. Det var, som om han vaggats fram och tillbaka med rytmen som av vågor vid stranden i Särö. Efter en stund brydde han sig ej längre om att försöka komma underfund med vad det hon spelade skulle föreställa. Han följde endast detta svall av en dunkel längtan, som vaggade honom.
När hon slutade blev det tyst en lång stund. Han var alldeles torr i strupen. Bankdirektören applåderade diskret. Fru Möller sade till fru Davidson:
— Hon har verkligen utvecklat sig oerhört. Hon kommer att gå långt.
Stellan skakade till ett slag, rös som i en plötslig frossa. Och liksom han för många, många år sedan i skymningen suttit inkrupen i gamla Kerstins kjolar och darrat inför hennes spökhistorier, så tiggde det nu också inom honom: mera, mera…