Och så spelade hon igen, precis som om hon hört Stellans stumma viskning.
Han blygdes över sig själv, över att han gått och tänkt på Rose så som han gjort: för hennes brösts skull. Nu beundrade han henne. Han kände sig med ens så liten i jämförelse med henne. Hon hade visserligen ingen världsåskådning som han. Men hon kunde spela, spela utan noter och göra det så, att han kände sig, som om han låg och vaggade på vågorna; hon kunde spela så, att det väckte all möjlig längtan till liv inom honom, en oförklarlig blandning av glädje och melankoli. Det var visserligen icke detsamma som att ha en världsåskådning, att känna livets underbara vägar från cell till mänska, att veta skillnaden mellan individualism och socialism. Men det var i alla fall något. Och detta något var vackert.
Och för resten: kunde hon hjälpa, att hon hade bröst som på en vuxen! Med den kännedom han numera ägde om alltings uppkomst måste han säga sig att hon fått dem i arv efter sin mamma: fru Davidsons byst var så obeskrivligt stor. Och varför var det något opassande med bröst? Var det inte vetenskapligt sett rent naturligt! Och vidare: där, mitt över salongssoffan, hängde en stor tavla, som föreställde en kvinna liggande naken vid en strand med en slöja över midjan. Och hon hade bröst minst lika stora som Roses. Och där i hörnet, på en piedestal, stod en naken kvinna, och också hon hade bröst, visserligen inte så stora som han föreställde sig Roses, men i alla fall. Och allt detta var konst, skön konst.
Han blygdes över sina sinnliga och orena tankar, över sin smutsiga fantasi. Han satt och såg förstulet på dessa nakna kvinnokroppar och det slog honom med ens att alla kvinnor, inte bara Rose, voro nakna under kläderna. Han hade aldrig tänkt på det förr, åtminstone inte på detta slående estetiska sätt. Rose, Kalle Möllers syster, hans mor och fru Davidson, nej, inte fru Davidson, men de andra tre — — — de voro nakna under kläderna, sköna som statyen och kvinnan vid stranden. Att han aldrig tänkt på detta förut! Hur kom det sig, att då han i fantasien tänkt sig en kvinna utan kläder han alltid tänkt på henne så fult, så simpelt, gett hennes kroppsdelar de allra fulaste och vidrigaste namn? Var han själv så smutsig? Eller var det därför att det hemma hos honom — han tänkte sig sitt eget hem så underligt långt borta — ej fanns några statyer eller tavlor med nakna kvinnor, utan bara hästar, kopparstick med slagfält och färgtryck med jaktscener? Det steg upp inom honom en plötslig motvilja mot fadern: varför hade de inte gula sidenskärmar för lamporna, vackra kuddar och överdrag som direktör Möllers? Varför hade de inte allt detta, som var skön konst? Pengarna fattades ju inte? Och hans morfar, som var så rik: varför hade han bara landskap och hav och strandpartier på väggarna och inga nakna kvinnor?
— Nu ska du sjunga, Greta, sade Rose.
Kalles syster reste sig från kuddarna framför den slocknade brasan. Hon stod i denna mystiska konstnärliga belysning från de gula lampskärmarna på pianot. Hon var lång som sin mor, men smärtare, med samma rika, blonda hår. Nu vände hon profilen till och började sjunga, medan Rose ackompanjerade. Hon sjöng något på tyska. Det lät ej så vackert som när Rose spelade. Men hon själv var skön. Hon var ännu mera lik statyn på piedestalen och hennes bröst voro ej så stora som Roses. Han kände sig med ens sorgsen över att ha sett henne. Han kunde ej låta bli att jämföra henne med Rose. Hon var skönare. Hon var som en staty. Och hon var ljus. Han hade aldrig tyckt riktigt om mörkt hår på kvinnor. Det var inte svenskt. Varför hade han sett henne? Det var henne och inte Rose han älskade. Han visste det nu…
Det blev supé. Vid bordet talades det om operor, teatrar, musik. Nu, liksom då han de första dagarna suttit lutad över Verdandis småskrifter, var det åter nya namn, han aldrig förr hört, namn, som förmodligen också innefattade var för sig en värld, fastän på konstens och inte på världsåskådningens område. Och Rose deltog i diskussionen som en vuxen. Stellan tyckte ej om det. Alltid skulle hon ta munnen full. Nej, han var inte kär i henne. Hon kunde aldrig hålla tyst. Hon var inte som en flicka skulle vara. Varför var hon inte som Kalles syster, som satt tyst. Ett slag började hon till och med disputera med sin mamma om någon musiker, som efter vad Stellan kunde förstå på namnet måste vara fransk. Och plötsligen sade hon:
— Det där begriper du inte lilla mamma, du ä inte modern nog!
Nej, hon var omöjlig, Rose.
Men efter supén svängde samtalet om. Fru Möller sade: