Kalle berättade om hur han och Stellan kommit överens att ställa till med en försoningsscen med Köttlund. De skulle bjuda honom på en halva öl som ett tecken på att de aldrig mer skulle skoja med honom. Och så hällde de för tio öre ricinolja i flaskan och satte en ny kork i den.
— Och han drack, skrek fru Davidson.
— Visst drack han och morronen efter — — —
Men nu grep fru Möller in:
— Nej, vet du, Karl, nu får det va slut på den historien.
— Ja, men mamma, jag tänkte bara berätta, att när Stellan skulle gå i skolan morronen efter, så sto Köttlund i porten och fick tag i nacken på Stellan och klådde honom och sa: djävla häraskrivare, jag har sprungit hela natt — — —
— Nu ä det tillräckligt med detaljer.
Kalle slutade. Alla skrattade, fru Davidson så att hennes byst hoppade.
Och samtidigt suckade hon:
— Sådana rackerunger! Sådana rackerunger!
Hon var infödd tyska och hennes uttal slog slint, när hon greps av en häftig sinnesrörelse.