Plötsligen, i tystnaden efter skrattet, hörde Stellan Rose säga:
— Aldrig kunde jag tänka mig, att du, Stellan, var med om sådant!
Hon gav honom en lång, mörk, eldigt beundrande blick, en blick som en svart blixt. Han blev alldeles blodröd. Han såg på sina händer:
— Åjo — — — jag — — —
De äldre gåvo varandra leende ögonkast.
— Den ungdomen, den oskuldsfulla ungdomen, sade fru Davidson.
Stellan satt och vred sig på stolen.
Men nu kom fru Möller, som var värdinna, till hjälp:
— Karl säger, att Stellan har så många böcker, ett helt bibliotek.
Han såg skyggt på henne: