— Jag har några stycken.
— Några stycken! Det ska du säga! Sitt inte och skryt! Det var Kalle som talade. Det ser ut hos honom som hos en professor.
— Nej, det var roligt, ropade Kalles syster. Då kan jag få låna av er.
Jag stannar hemma i vår. Vad ä det för böcker ni har?
— Å, det ä Strindberg och Ibsen och Ellen Key och Darwin och Fröding och Heidenstam, lite utav varje — — —
— Jo, jag tackar jag, sade direktör Davidson. Det är att följa med sin tid.
Stellan hade återfått sitt mod. Nu ryckte han på axlarna:
— Man gör så gott man kan för att följa med det, som rör sig ute i världen och livet.
— Naturligtvis, naturligtvis, instämde direktör Davidson.
Stellan hade allas blickar riktade mot sig. Han hade en känsla av att Kalle satt och vred sig. Och det gladde honom. Här hade han suttit i sin kadettjacka och skrutit över barndomssynderna, som om han ensam utfört bravaderna. Nu var det hans tur.
Och plötsligen reste sig Kalle upp och gick.