— Vart ska du gå, Karl?
— Jag kommer tillbaks om en halvtimme, för nu vet jag att Greta börjar tala böcker och det intresserar mig inte. Kom in i salongen, Rose, och spela en vals!
Rose reste sig lydigt och följde honom. Men Stellan erfor ej det minsta sting av svartsjuka. Greta Möller hade börjat tala om böcker. Och plötsligen ropade hon:
— Tyst med klinket där inne! Nu ska vi be Stellan Petréus läsa en dikt.
Han blev blodröd i ansiktet och mumlade någonting till svar.
— Jo det kan ni visst det! Ni har suttit tyst hela kvällen! Vi har alla gjort, vad vi kunnat. Rose har spelat. Jag har sjungit. Kalle har berättat sina rövarhistorier. Nu är det er tur!
Och plötsligen fick Stellan mod. Han visste ej, varifrån det kom. Men han kände det fylla sitt bröst som någonting rent fysiskt. Hans hjärta klappade. Det susade för hans öron. Här hade han känslan av att kunna tala fritt, här, där konsten hade sitt hemvist. Han tänkte på vad han skulle läsa. Och med ens — med ett leende — slog det honom, att han skulle visa fru Davidson, att så oskuldsfull, som hon föreställde sig ungdomen, var den inte, åtminstone inte han. Nu skulle de få veta, vad han bar inom sig, han, som suttit så tyst — — —
Han reste sig upp, stod med darrande knän och höll sig i stolens ryggstöd. Nu visste han, vad han skulle läsa! Han skulle deklamera den dikt, han under höstterminen velat läsa upp i skolan, men som förbjudits. Lokes smädelser — — — Den skulle han — — —
Han började:
— Gudakärngar, Gudagubbar — — —