Hans röst blev säkrare. Han slungade ut Strindbergs förbannelser. Här bland dessa mänskor, som förstodo, bland dessa naket sköna statyer och tavlor sade han öppet och med rungande stämma ifrån, vad han tänkte om världen, om lärarna, om sin far, om alla dessa mänskor, som aldrig förstått honom…
Hans panna var våt, när han slutade. Han visste ej riktigt, hur han kommit tillbaka på stolen. Det var, som om den lyfts upp under honom, och åter sakta sänkts ned på golvet. Han hade bara förnimmelsen av att han genom ett underverk satt på den.
Det var alldeles tyst, absolut tyst. Han såg ej upp. Med näsduken torkade han sig länge över pannan. Slutligen var det någon som harklade sig. En stund efter sade direktör Möller: — Skål! Man drack. Det blev åter tyst, ända till dess direktör Davidson frågade:
— Ja, apropå det! Hur står Anderbergs affärer egentligen. Är det sant som jag har hört sägas — — —
Rose började åter spela en vals.
Men när Stellan samtidigt med Davidsons tog farväl, sade fru Möller:
— Ja, det var riktigt roligt att Stellan kom upp. Kom nu så ofta Stellan har lust. Stellan är lika välkommen objuden som bjuden. Och de där smädelserna försvinner nog, när man inte sitter så mycke ensam.
Men nu rätade Stellan upp sig. För första gången under kvällen sårade honom fru Möllers leende. Tog hon honom inte på allvar? Och för att övertyga henne om att hon misstagit sig, svarade han:
— Smäda hoppas jag jag alltid kommer att göra.
— Nå, då kan det inte hjälpas. Men Stellan är välkommen i alla fall.
Glöm inte det!