Han bugade och gick.
* * * * *
Från och med denna kväll var hans liv kluvet i två delar. Här nere, i hans hem, existerade det i all sin materiella riklighet karga vardagslivet. Och en våning högre upp, hos Möllers, låg skönhetsvärlden, dess konstrika draperier och kuddar, dess dämpade belysning och nakna kvinnor på väggar och piedestaler.
Han gick dit upp varje eftermiddag. Han tog som förevändning att lämna Greta en bok eller gå ut med Kalle. Men när det kom till det verkliga avgörandet om, vart man skulle gå, lyckades han på ett eller annat sätt ställa det så, att man stannade där man var. För det mesta höll man till i Gretas rum. Det var det konstnärligaste.
Rose kom också som oftast.
Man låg på kuddar framför brasan och lät den ensam lysa upp rummet. Man levde i en ständig klärobskyr. Långa stunder sade man ingenting. Man satt och såg in i lågorna, som slickade veden, med ansiktena då och då flammande till. Och så, minuten efter, var det som om de åter igen plånats ut, då lågorna sjönko och tynade: ansiktena förvandlades till någonting otydligt, matt lysande, kropparna blevo till skuggor. Och då var det, som om man kommit varandra riktigt nära, som om man omärkligt glidit tillsammans likt skuggor, som gå upp i varandra.
Men Kalle stod ej länge ut med denna estetiska klärobskyr. Plötsligen sträckte han upp händerna, gäspade som en Sankt Bernhardshund och sade:
— Nej, här blir man bara dåsig. Kom går vi ut, Stellan, och drar ett slag på Storgatan.
Stellan svarade ej. Han höll sig tyst som en hund, som inte vill höra på lystringsordet.
— Asch, ska ni nu sitta och prata om böcker igen. Nå, du, Rose! Du gör mig sällskap?