Och det gjorde Rose.
Stellan kände det som en lättnad, när Rose reste sig från braskudden och följde Kalle. Först när han hört dem slå tamburdörren igen bakom sig, blev det på allvar högtidligt inne i Gretas rum.
— Tycker ni om att sitta så här och drömma framför brasan? frågade hon.
— Ja, viskade han.
Och så blev det åter tyst.
Han tyckte sig aldrig ha levat, levat riktigt, förrän nu, sedan han mött Greta. Till och med så höga uppgifter som en världsåskådning föreföllo honom intetsägande och torra i jämförelse med denna estetiska tillvaro, denna klärobskyr av tankar och känslor. Framför allt känslor. Han älskade Greta, älskade henne med hela sin själ. Det var visserligen en hopplös kärlek: hon var tjugu år och hemligt förlovad med en skulptör, ett riktigt geni, som nu låg i Paris och skulle bli världsberömd. Det var han, som gjort alla de nakna kvinnofigurerna i våningen.
Men hopplösheten i hans känslor gjorde hans kärlek endast dubbelt skön. Han var ej svartsjuk på skulptören. Hur kunde man vara svartsjuk på en konstnär, som skapade nakna kvinnor och som var ett geni!
Stellan älskade sin hopplösa kärlek, han vårdade sig om den, som man vårdar sig om en sjuk, man aldrig vill, att den skall tillfriskna. Han skulle alltid älska Greta, också då hon blev gift. Han skulle älska dem båda, till och med skulptören. Han skulle bli deras verklige och ende vän. Han skulle aldrig heller förråda sin kärlek till henne utan kanske en gång, långt fram i tiden, då skulptören dog och han följde Greta från graven. Och då de båda stodo i det tomma sorgehuset och hon begrät sin ensamhet och sin sorg, då hon klagade över att hon nu stod övergiven i livet, då skulle det ske — — — Han skulle säga, stilla och ödmjukt: — Och jag, finns inte jag? Och då skulle hon se på honom och i ett enda ögonblick skulle hon förstå hans långa, tysta kärlek, och hon skulle falla i hans armar.
Och den dag, då de som nygifta flyttade in i hans hem och han visade henne sängkammaren, skulle hon stanna på tröskeln och förvånad se sig omkring. Rummet var fullt av nakna kvinnostatyer, som föreställde henne. Och hon skulle fråga: — Har du haft dem länge? Och han skulle svara: I alla dessa år. Jag har köpt dem av din man på villkor att han inte skulle säga något till dig. Det var en hemlighet oss emellan. Och han lovade att bevara den, på villkor att jag aldrig med en blick skulle låta dig förstå, hur gränslös min kärlek var.
Och då skulle hon åter igen falla i hans armar.