Ja, så skulle det gå till… Hur torr och innehållslös var inte en världsåskådning, frågan om mänskans ursprung och moralens utveckling i jämförelse med detta!
Och deras våning! Han hade redan möblerat den i tankarna: gula sidenlampskärmar, kuddar och draperier, konst överallt, nakna kvinnor… Sådant skulle deras gemensamma hem vara…
Han kunde också tala med henne om allting. Inför henne var han inte rädd för att blotta sig som inför Axel. Han kände att hon förstod honom. Det han sade lät ej längre så dumt. Han kunde ibland fälla yttranden om böcker, som kommo honom att tänka: varför sa jag inte det till Axel? Hon gav flykt åt hans tankar. Om han bara kunde sitta tillsammans med henne varje dag skulle han kanske en gång i tiden kunna bli någonting mera än en Mecenas. Han kände sig så full av möjligheter, när han talade med henne. Hon skrattade inte åt honom, när han berättade om sin konfirmation. Han frågade henne, om hon inte ens fann det en smula löjligt eller överdrivet. Men hon bara skakade allvarligt på huvudet och sade:
— Inte är det löjligt att ta sådant på allvar.
Och en gång svarade hon ingenting, utan tryckte hans hand länge.
Han berättade för henne hela sitt liv utom en sak: frimärkshistorien; den hemligheten ville han inte yppa. Och Greta lyssnade till hans berättelser med händerna i knät framför den slocknade brasan. Och när han slutat, sade hon sakta:
— Ett så underligt barn, du måste ha varit, Stellan. Så vek och så fin i dina känslor.
— Tycker du, viskade han.
— Ja, det tycker jag. Du har inte varit som andra pojkar.
Han rös till av lycka.