— Åtminstone inte som Kalle, den vildbasaren, tillade hon.
Han kände ett litet sting i hjärtat, då hon nämnde Kalle. Han hade helst önskat, att hon jämfört honom med fästmannen, skulptören, geniet…
Men så kommo Rose och Kalle tillbaka från sin promenad på Västra
Storgatan.
— Va det inte som jag sa, Rose! Här sitter di ännu i mörkret och dillar.
Och så tände han utan vidare lampan. Till och med det dämpade, estetiska, gula ljuset verkade på Stellan som om man krossat en dyrbar kristallskål.
Och så kom Rose in, sedan hon tagit hatt och kappa av sig. Och hon pratade! Hur hon pratade i ett enda sträck: — En sån bonnhåla! Det är den fulaste stad jag sett. Det finns ingenting annat än parken här. För resten bara mader runt kring hela stan.
— Min fästman, sade Greta, sa, när han var här ett slag förra sommaren på ett par dar. Vet ni, vad han sa? Jo, han sa, att nu förstår jag, varför den här stan inte fött en enda konstnär till världen, varken skulptör eller målare. Va inte det bra sagt?
Nu grep Rose in:
— Väldigt! Och inte finns det heller några riktigt stora affärsmän, som kan sätta sprätt på hålan utan bara några futtiga sillstrypare och brännvinsgrossörer. Knektar och brännvin, det är hela stan, brukar pappa säga. Om du visste, Greta, hur mamma och pappa led det första året, innan de blev bekanta med dina föräldrar. Mamma va alldeles förtvivlad. Hon måste resa ända ner till Köpenhamn för att höra ordentlig musik, annars dog hon. Hon höll på och kvävas i denna brackhåla med bara högfärdiga officerare och brackor. Inga andliga intressen! Inte ett dyft!
Stellan satt och lyssnade. Han kände en hemlig glädje över att de skällde ut hans stad. Nu förstod han bättre, varför han gick omkring och längtade bort. Det var skönhetssinnet inom honom, de andliga intressena…