— Usch, låt oss inte tala om det, sade Greta. När jag tänker på att jag ska stanna hemma hela våren och att min fästman inte kommer förrän i slutet på maj, vet jag inte, hur jag ska bära mig åt.
Stellan såg på henne, en blyg, bedjande blick. Och hon tillade:
— Men, gudskelov, jag har träffat Stellan. Du får hålla mig sällskap, så att jag härdar ut. Spela lite Chopin i stället, Rose.
— Ni ä för djäkliga med ert chopängande, sade Kalle. Jag tror jag går ut ett slag till.
Och han gick.
Rose spelade Chopin inne i salongen. Greta och Stellan blevo sittande kvar på sina braskuddar och lyssnade. Musiken tog Stellan. Utan att förstå vad den innebar, greps han av dess känslofrossande nyromantik, de melankoliska drömmerierna, smärtan, nyckfullheten. Han kände, hur svårmodigt allting var, livet, kärleken, i synnerhet kärleken… Men det var ett skönt och lyckligt svårmod, det estetiska svårmodet inför skönheten, vi längtande ana…
* * * * *
Dagen efter trettondagen reste Kalle. Stellan saknade honom inte. Snart skulle också Rose fara tillbaka till sina musikstudier. Ej heller hennes avresa skulle Stellan sörja över. Han tänkte på den med en hemlig glädje: Greta och han skulle bli ensamma…
Men innan Rose lämnade brackhålan, skulle hon ge en bal hemma hos sig.
Den blev samtalsämnet i hela staden under långa tider efteråt. Allt vad den ägde av manligt och kvinnligt dansant i gymnasiståldern hade fått tryckta inbjudningskort. Någonting liknande hade aldrig hänt förut.