Redan i tamburen mottogs man av bankvaktmästare Bergstedt. Han var i frack och hjälpte av med ytterkläder och pampuscher. Och innanför salongsdörrarna stod Rose i vitt; hon hade till och med vita strumpor och skor, precis som brudar och bättre lik. Och vid sidan om henne stod hennes mamma i svart siden och med blixtrande juveler kring halsen. Och för henne presenterade Rose sina gäster.
Och denna salong och alla de andra rummen — — — Någonting liknande i raffinerad lyx hade Stellan aldrig sett, inte ens hos sin morfar. Tavlor, tunga sammetsdraperier med guldfransar, siden med förgyllda drakar på väggarna, porslinsherdar och herdinnor på små hyllor, förgyllda klockor på kakelugnarnas avsatser… Det var bländande… Det var som på ett slott…
Direktör Davidson tog i sitt eget rum mot den manliga ungdomen. Det stod en bricka med punsch och vatten på ett stort bord och stora askar cigarretter på ett lågt bord med pärlemorinläggningar. Och direktör Davidson skålade med alla och hälsade dem välkomna med några väl valda ord.
Och musiken — — — Det fanns inte mindre än tre musikanter, alla från regementet — Stellan kände igen dem — två fioler och en vid pianot.
Och i all denna lyx öppnade Stellan balen med Rose. Han förstod, att om Kalle varit närvarande, han skulle ha gjort det. Men denna anmärkning behöll han för sig själv.
Det blev till sist också gående supé med scherry till glassen.
Denna kväll skulle emellertid ej förflyta utan några uppseendeväckande händelser.
Två sjundeövrister blevo fulla och måste avlägsnas och en sjätteövrist rökte så många cigarretter, att han blev sjuk. Punschbrickan och cigarrettaskarna trollades bort från direktör Davidsons skrivrum under en vals och ersattes med vatten och konfekt.
Men innan denna katastrof inträffade, hade Stellan gått. Någonting hade hänt. Han hade under hela kvällen ej dansat många danser. Han var ej mera road av det slagets tidsfördriv. Det föreföll honom barnsligt och simpelt efter de estetiska njutningar, han den sista tiden upplevat. Dessutom: Greta var ej där. Hon var förlovad och kände sig för resten för gammal.
Under en av pauserna kom Rose fram till Stellan: