Han satt inne på sitt rum hela dagen. Han ville inte, han kunde inte visa sig för Greta.
Vid fyratiden ringde det på tamburklockan. Husföreståndarinnan stack in huvudet i hans rum och sade:
— Det ä en ung dam, som vill tala med Stellan.
Han gick ut. Det var Rose. Han stängde dörren till våningen. Det gjorde tamburen mörkare, så att hon ej skulle se, hur han rodnade.
— Vart tog du vägen i går?
— Jag kände mig inte riktigt bra…
— Jag har väntat på dig hela förmiddagen.
— På mig — — —?
— Ja, är det inte du, som har glömt ett par galoscher. Det stod S.P. i dom. Jag trodde du hade glömt dom med vilja.
— Nä — — —