— Kom nu.
De stodo ute i förstun.
— Tyst, sade han. Låt oss gå tyst! Så att Greta inte kan höra oss.
— Hörs det upp, när man går i trappan? frågade hon viskande och kom honom närmare.
— Ja, tyst — — —
Och så kysstes de, länge. Han drog henne intill sig så hårt, att hon till sist bad:
— Inte så — — — inte så — — —
Utan ett ord smögo de som tjuvar nedför trappan.
De gingo länge, utåt landet, i den tomma parken. De sade knappast något till varandra. De förklarade ej sin kärlek. Men med korta mellanrum stannade de som på ett kommando och kysstes.
Stellan tänkte på farbror Ekenström. Så hade det gått till! Det var så han ruinerat sig och kommit i olycka, genom att kyssas, till dess det svindlade för ögonen och törsten brände som en eld i strupen, törsten efter kvinnoläppar.