Och så skulle det gå med honom själv. Han rös i känslan av undergångens brännheta lycka. Att få sluta sitt liv i en kyss, ett famntag — — —
Han stannade. Hans pupiller lyste mörka.
— Rose!
Hon stannade. Han kramade henne så våldsamt att hon skrek till…
* * * * *
Två dagar efter reste hon. De hade varit ute dagen i ände, vandrat långt utåt landsvägarna, suttit i de avlövade bersåerna nere i parken, sedan det blivit mörkt. Hon hade knappast haft tid att gå upp och säga adjö till Greta. Och Greta hade frågat efter honom.
— Vad sa du?
— Jag sa, att jag haft brått med och packa och att jag inte sett dig.
Han nickade lugnad.
Den passionens våldsamma eld, som brann inom Stellan, hindrade honom emellertid ej från att få influensa. Dagen efter Rose farit, överfölls han av frosskakningar. På kvällen hade han feber.