De två dygn han tillbragte i sängen, voro likväl ej en förspilld tid. Han till och med betraktade sjukdomen med en hemlig tillfredsställelse. Han vilade sig, sträckte också andligen ut sig med händerna under huvudet och gjorde ett överslag över sin ställning. Och när han åter kom på benen, hade han klart för sig, att han ej älskade Rose. Tanken på henne berörde honom obehagligt, som minnet av något lågt, någonting honom ovärdigt.
Det var Greta han längtade efter.
Men han visste inte riktigt, hur han skulle kunna träffa henne igen. Han hade besudlat sin kärlek. Så som det varit skulle det aldrig mera förbli. Han hade varit otrogen. Inte precis henne, utan det som för honom själv stod som ännu betydelsefullare: han hade varit otrogen sina känslor för henne. Hängivenheten, han uppställt som sitt livs mening och mål — — — den var redan borta. Det var bittert att nödgas erkänna, att de känslor, man drömt skulle räcka under en hel levnad, ej visat sig kunna bestå provet längre än ett par veckor.
Han kände sig lumpen och usel.
Men han längtade efter henne som den besudlade längtar till renheten.
Han hörde henne spela piano där uppe. Hon var ensam nu, alldeles ensam.
Och endast för ett par dagar sedan hade han lovat henne och sig själv,
att han inte skulle överge henne.
En eftermiddag, då han åter hörde henne vid pianot, gick han långsamt uppför trapporna och ringde på. Han kände sig skamsen och osäker. Men han hade sin lögn färdig.
Hon reste sig upp från pianot:
— Jaså, du kommer ändå till sist, rymmare?
— Jag har varit sjuk. Jag har haft influensa och legat i flera dar.
Greta skrattade: