— Ja, Rose hade också en förfärlig snuva, när hon reste.
Han blev alldeles blodröd. Han kunde ingenting säga.
— Såna dumbommar! Varför sa ni inte till mig, hur det var fatt, så hade ni ju kunnat träffas här och sluppit och springa omkring ute i det här vädret. Jag skulle inte ha stört er. Men nu får du hålla till godo med mig i stället.
De gingo in i hennes rum. De sutto tysta en lång stund… Till sist frågade Greta:
— Har du inte fått något brev ännu? Han skakade på huvudet.
— Då ska du få se, att hon också ligger sjuk i influensa.
Det surrade inne i huvudet på honom. Hur hade Greta fått veta att Rose
och han varit ute och promenerat tillsamman? Var det Rose som skvallrat?
Var hon så fräck, att hon inte skämdes för att tala om att de kyssts?
Det översteg hans fattningsförmåga.
— Nå, sade Greta efter ännu en lång tystnad, hur känns det att vara kär?
Han skakade på huvudet. Han skulle vilja säga henne, att det var henne och inte Rose, han älskade. Men nu var det omöjligt. Om han också haft mod till det, skulle hon i alla fall ej tro honom. Hur kunde han då ha kysst Rose? Han kände, hur ohjälpligt han smutsat sin kärlek till henne.
Hon sade: