Nu såg han henne i ögonen:
— Nej, det har jag inte. Vem skulle jag ha flirtat med?
— Du bär dig alltid så besynnerligt åt. Inte komma över gatan och hälsa, när vi i alla fall stämt möte! Ja, låt oss gå då.
Han gick vid sidan om henne utan ett ord. Han var inte sorgsen, snarare kallt bitter. Vilket underligt öde, som svävade över honom. Skulle aldrig någonting bli som han tänkt. Här hade han gått Storgatan upp och ner och längtat efter henne, känt sig het över hela kroppen vid tanken på, hur de skulle kyssas. Och så förstod hon honom inte. Och inte bara det: hon ställde sig att gräla på honom… Kunde detta kallas kärlek? Det var åtminstone inte vad han menade med kärlek, varken den rena eller orena.
De hade kommit utom staden och gingo på en väg, skyddad på ena sidan av en hög järnvägsbank, på den andra av ett sankt albuskkärr.
— Ska vi gå så här och tiga länge? frågade hon.
— Nä-ää — — —
— Är du inte glad över att jag kommit?
— Jo.
— Varför kysser du mig inte?