— Jo.
— Ja, du behöver inte tro, att jag tigger dig!
— Det har jag väl aldrig sagt!
— Nå, kyss mig då!
De stannade båda. Han såg sig omkring och så kysste han henne, såsom han aldrig kysst henne förra julen. Hans kyliga bitterhet var borta. Han kände det som om hennes mun varit en djup, mörk brunn, ur vilken han sugit själva livets berusande vatten. Hennes burriga hår kittlade hans panna och tinningar. Han tryckte hennes kropp tätt intill sig. Hans armar kramade hennes midja så att det värkte i dem. Och han drog sig undan henne med ett vacklande steg.
De fortsatte under tystnad. Till sist, då Rose hämtat andan, sade hon till honom, med en blick, som lyste likt en stjärna, som speglar sig i ett vatten:
— Ibland är du så dum. Och ibland är du så stilig. Varför kan du inte alltid va stilig?
Han såg sig åter omkring och stannade:
— Rose, hör på vad jag säger. Jag ska berätta dig, varför jag inte stannade.
Hans pupiller hade mörknat. Han talade. Han berättade, varför han inte stannat. Och han berättade mycket mera: hur han älskade henne, hur han längtat efter henne, hur han gått och tänkt på denna stund, då de skulle träffas och han skulle kyssa henne…