Och i detta ögonblick talade han sanning. Greta var så långt borta. Alla, allting var så långt borta, allt utom hennes mun, de fylliga, litet fuktiga läpparna.
Nej, han ljög inte. Han kände det nu, när han kysste henne. Detta var inte något bedrägeri.
— Tror du mig inte? frågade han.
— Jo, visst tror jag dig. Varför skulle jag inte göra det. Du är bara så dum och barnslig ibland.
Och de kysstes igen…
* * * * *
Men det blev ej som han tänkt. Nej, det blev aldrig som han innerst inne drömt om.
Varje eftermiddag gjorde de långa promenader utåt landet. Ibland voro de goda vänner. Och då kysstes de. Ibland voro de ovänner och grälade. Och då kysstes de i alla fall, till sist. Dessa kyssar efter ett gräl stredo ej endast mot hans dröm om kärleken, även den orena kärleken: de stredo också mot hans allra innersta principer. Det hjälpte ej att hon skrattade åt honom och förklarade, att man mycket väl kunde kyssas efter ett gräl och att man strängt taget måste göra det. Han hade icke desto mindre en instinktiv känsla av att dessa kyssar voro på ett eller annat oförklarligt sätt fördärvliga.
Det vill säga: det var mest Rose, som grälade. Själv svarade han nästan aldrig. Han drog sig in i sitt skal, i en kylig bitterhet och teg. Ibland var det någon småsak, hon inte tyckte om hos honom. Halsduken till exempel. Den passade inte. Till en grå kostym skulle han inte ha en grå halsduk. Han hade inte något färgsinne. Varför var han så okonstnärlig?
Och varför skulle han ha mössan på huvudet såsom han bar den, långt nere i pannan. Det ansågs visserligen fint i en bondhåla som den här, men i Stockholm hade gymnasisterna mössan käckt i nacken och med kullen tillbakadragen.