Hon visade honom, hur den skulle sitta. Han vred sig inne i kläderna, som om han velat skruva sig ur dem och protesterade i tysthet. Kunde han inte få ha sin mössa som han ville? Men han fogade sig till sist. Ensam i hela gymnasiet gick han med mössan på nacken och såg ut som en sjöbuse. Och dagen efter, när de möttes, skrattade hon:
— Du är så dum! Varför skulle du bråka i går, när jag ville du skulle ha mössan som gymnasisterna i Stockholm. Nu har du den ju i alla fall så.
Han såg på henne förnärmad:
— Bråkade jag — — — Jag sa ju inte ett enda ord.
Hon skrattade på nytt:
— Tror du inte jag har ögon att se med?
Deras allvarligaste och långvarigaste dispyt gällde emellertid hans levnadsbana. En dag nämnde hon något om, hur stiligt det skulle bli, när han fick uniform på sig.
Han svarade lågt och saktmodigt:
— Ja, men jag ska inte bli officer.
Hon stannade och såg på honom: