* * * * *
Och katastrofen kom, långt tidigare än Stellan tänkt sig.
Kvällen innan den utspelades, hade han varit nere hos Josef. Stellan ansåg sig, trots allt det, som förefallit mellan honom och Axel, vara skyldig att avlägga detta besök. Det var på sätt och vis en avskedsvisit. Dagen efter skulle Josef upp i studentexamen.
När Stellan knackat på dörren och släppts in, bröt han isen med att säga:
— Jag ville bara komma ner och önska dig lycka, Josef.
Axel satt tyst och trumpen. Men Josef visade sig vara vid ett ypperligt humör. På en krok i väggen hängde fracken. Under soffan stod ett par nya resårkängor. På byrån låg ett stort söndagsblad. Vid sidan om det en hög krage och en vit halsduk och en flaska eau-de-cologne.
— Ja, sade Josef, medan han med sin rytmiska gång vandrade fram och tillbaka på golvet:
— Ja, pojkar! I morron är detta helvete slut! Och från och med i morron eftermiddag hetter jag inte Josef Nilson längre utan Josef Nihlén. Det är under det namnet som — — — Nå, det ska vi inte tala om nu. Sådant talar man inte om. Sådant visar man i handling.
Han strök med händerna över det röda, nyklippta håret. Och så lät han dem fortsätta i en gest upp mot himlen:
— Tänk att det verkligen är slut! Det är min själ som en dröm! Jag ska säga dig, att jag ibland måste gå fram och hålla i de där paltorna (han pekade på frackkostymen), för att jag ska tro, att det är riktigt sant, att det inte är en Morgondröm, jag menar inte en Frödingsk morgondröm utan en annan, en, som är fan så mycket skönare och betydelsefullare.