— Min morfar — — — när han dör — — —
— Nä, vet du, Stellan! Vet du vad det kostar att va mecenat? För att bli mecenat måste man förtjäna millioner. Du kan väl inte leva på att bara ge bort din morfars pengar? Då har du ju ingenting själv. Ska du ge bort pengar till Nationalmuseum, så måste du ju förtjäna åtminstone tio gånger så mycke. Tror du mina släktingar som är mecenater ger bort vartenda öre till museer och inte har något själv.
Rose triumferade, som alltid. Stellan gick tyst. Slutligen sade han, i en pinsam förnimmelse av att ursäkten ej skulle gälla:
— Ja, men jag tänker inte ge bort pengar till Nationalmuseum.
Hon ryckte på axlarna:
— Asch, du ska bli officer.
Gång på gång kom hon tillbaka till detta: han måste bli officer, hon ville se honom i uniform, annars så — — —
Till sist svarade han med ett: — Vi får väl se — — —
— Det får vi visst inte! Vi ska se!
Och så kysstes de. Det kunde inte hjälpas: dessa kyssar försonade mycket, ehuru de stodo i fullständig strid med både hans dröm om kärleken och hans principer. Så småningom började han tycka, att de voro underbarare än de kyssar, de växlade utan att ha grälat. Det fördärvbringande i dem gav dem en särskild bouquet. Det låg över dem en särskild hets, den nakna, skamlösa njutningens hets. Han hade känslan av att de innehöllo ett långsamt dödande gift, att de så småningom skulle leda till förfallet, lidelsens och lustans hemskt sköna förfall. De kommo honom att tänka på Ludvig den femtonde och hans mätresser och också på löjtnant Ekenström. Och han förstod dem båda två, den franske kungen likaväl som den svenske löjtnanten. Han kände den sällsamma lockelsen i förintelsen, i den medvetna njutningsundergången. Aningen om en katastrof gjorde den endast dubbelt hemskt ljuvlig.